Nångång mitt i natten fick ja äntligen en till spruta, o somnade genast. Men efter en timme vaknade ja igen, av smärta. Försökte stå ut, men till sist bad ja om att få sitta i badet igen. Jo, de fick ja. Satt där i över en halvtimme, o när ja var färdig frågade de om ja ville ha lustgas. Ja tack! Vid dehär laget hade ja så ont, att ja inte visste vart ja skulle ta vägen.
Nu fick vi komma in i förlossningssalen. Klockan var mellan 5 o 7 på morgonen, minns inte exakt. Men fick min lustgas, o efter en stund började ja må riktit dåligt. Fortsatte ändå att andas in gasen, o till sist spydde jag. O först då började lustgasen hjälpa. Så andades i den, o blev väldigt virrig. Allt blev suddigt.
En sköterska frågade om ja ville ha epidural, då hon såg hur ont ja hade. Ja hade liksom bestämt redan i början av graviditeten att ja skulle klara mig utan epidural, då ja har skräck för droppsprutorna som de lägger i handen. Nålen i ryggen brydde ja mig inte om, men ja ville verkligen inte ha en nål intryckt i handen! Iaf, ja sa "ja" direkt, för de gjorde så ont. Tog en massa lustgas när de skulle lägga dropp åt mig, o ja minns inte att de gjorde så ont. En läkare kom in o sa att hon skulle ge epiduralen, så ja fick sätta mig på sängkanten o luta mig framåt. Ja väntade o väntade, men ja kände inte av nåt nålstick, inte ens bedövningsnålen. Till sist frågade jag när dom ska börja, för de började bli lite obekvämt att sitta framåtlutad o klämma ihop magen. Då svarade läkaren att de redan gett bedövning, samt tryckt epiduralen en gång, men den for fel, så de skulle försöka igen. De fick in den på andra försöket, o efter en stund kände ja inte av värkarna mera. Ja somnade.
20 minuter senare vaknade jag. Lennart fick massera mina fötter, som var riktit iskalla. Ja hade knappt nån känsel i dem. Hela tiden var de nån med oss i förlossningssalen. ja fick mer epidural, som hjälpte i nån timme till.
Plötsligt kände ja att värkarna kändes annorlunda. De tryckte väldigt mycke neråt. Ja berätta de åt barnmorskan, som sa att ja ska hålla emot, för ja fick inte krysta ännu. De var jääättetungt att hålla emot, då de gjorde så ont. De hade tagit hål på hinnorna en stund innan. Då ja var tio cm öppen sa de att ja fick börja krysta. Trögt gick de, länge tog de. Efter ca 45 minuter klippte de mig, o efter sammanlagt 57 minuter kom han ut, vår Elliot. Lennart klippte navelsträngen, o ja fick honom på magen. Vilken otrolig lycka!
Idaa fyller han alltså 1 år. Ett helt år! Ibland känns de som om vi haft honom i ca 5 år, o ibland känns de som om de var ca 5 månader sen vi fick honom. De e svårt att tänka sig att de e exakt ett år sen nu. Han har blivit så stor! Vart har tiden tagit vägen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar